Sveriges bästa magasin om kollektivtrafik och bussbranschen

Tio år efter Ängelsberg: Erfarenheter av en katastrof

I år är det tio år sedan en av de svåraste bussolyckorna på många årtionden i Sverige, Ängelsbergsolyckan i Bergslagen. Vid olyckan gick en buss som körde ersättningstrafik åt SJ av vägen i låg fart och i extremt svår halka. Trots den låga hastigheten omkom sex personer och många skadades – en del svårt. Vi har träffat Hans Bergström, då chef på Connex i Dalarna, som hade en nyckelroll i arbetet efter olyckan för att höra om hans erfarenheter och lärdomar.

Av Ulo Maasing i Borlänge

Hans Bergström var djupt engagerad i arbetet efter Ängelsbergsolyckan. Han är idag orolig för att vi inte lär oss tillräckligt av våra erfarenheter.

Den 31 januari körde en buss på Västtrafiks linje 520 av vägen mellan Gullspång och Hova i Västergötland. Ett 40-tal ungdomar fanns ombord. Elva av dem skadades, dessbättre lindrigt eller till och med obetydligt. Av passagerarna använde bara två säkerhetsbälte.

Samma dag körde två bussar med skolbarn av vägen i Dalarna. Ingen skadades. Olyckorna är bara några exempel på de flera tiotal tillfällen hittills i vinter  där bussar har kört av vägen. De stora tidningsrubrikerna har uteblivit. Inga människor har blivit allvarligt skadade. Marginalerna har varit på busspassagerarnas sida.

Ibland är det nämligen slumpen som skapar skillnaden mellan incident och katastrof. Ta som exempel bussolyckan i Hova den 31 januari där bara två av passagerarna använde säkerhetsbälte. För drygt tio år sedan, den 24 januari 2003 inträffade en bussolycka som har en del paralleller med olyckan i Hova, men som fick katastrofala följder.

I svår halka gick en av dåvarande Linjebuss´ bussar av vägen i Ängelsberg i Bergslagen. Förutom föraren fanns 49 personer ombord. Även där använde endast två av passagerarna säkerhetsbälte. Sex av personerna på bussen förlorade livet. Alla de övriga skadades, en del lindrigt, andra svårt.

Den 27 januari 2006 inträffade ytterligare en svår bussolycka i Sverige, den så kallade Arbogaolyckan. En grupp från Skaraborg var på väg till Stockholm för att se musikalen Mamma Mia. Utanför Arboga gick bussen av vägen och rullade över på taket i en slänt. Nio av de 49 ombord omkom, många skadades allvarligt.

 

Medietrycket var enormt i samband med olyckan.

Erfarenheter
Hans Bergström var chef på Linjebuss (senare Connex och Veolia) i Dalarna när Ängelsbergsolyckan inträffade. Han är bekymrad över att erfarenheter från svåra händelser inte tas tillvara tillräckligt.

– Jag träffade räddningsledaren vid Arbogaolyckan vid ett senare tillfälle och frågade honom om han hade talat med sin kollega från Ängelsbergsolyckan eller tagit del av erfarenheterna därifrån. Svaret blev nej. Ändå hade räddningsledaren från Ängelsbergsolyckan snabb kunnat vara på plats utanför Arboga för att bistå med erfarenheter.

– Det verkar som om vi ofta har svårt att lära oss när det inträffar något. Och ändå vet vi att det bara är en tidsfråga innan vi får en ny, svår olycka, säger Hans Bergström.

Själv vill han gärna dela med sig av sina erfarenheter.

– Det är till stor hjälp om man har en mental beredskap. Att man kanske i företaget har tagit fram en enkel krishandledning som gör att man har tänkt igenom frågorna. När det osannolika sedan händer har man inte tid att plocka fram tjocka pärmar, säger han.

Hans Bergström och hans kollegor hade hjälp av att man inom Linjebuss i Dalarna under hösten 2002 hade arbetat fram en enkel trycksak i krishantering med förarna som främsta målgrupp. När olyckan i Ängelsberg inträffade hade broschyren ännu inte kommit från trycket.

– Men vi hade ändå stor nytta av att ha arbetat fram den, säger Hans Bergström.

 

Från restaurang till katastrofplats

Ängelsbergsolyckan

Den 24 januari 2003 ställde SJ in ett tåg från Ludvika till Västerås på grund av vagnfel. Tåget ersattes med en buss från Connex. SJ valde den väg som bussen skulle köra. Bussföretaget ville ha ett annat vägval.

Den 68-årige bussföraren var mycket rutinerad. I en vänsterkurva väster om Ängelsberg förlorade bussen väggreppet, gled av vägen och välte. Totalt fanns i bussen förutom föraren och tågmästaren från SJ 47 passagerare.

Två av passagerarna var bältade. De övriga kastades runt i bussen vid olyckan, några av dem slungades ut genom rutorna på högersidan och krossades av bussen. Sex personer omkom, de övriga skadades.

Utredningen visade att bussen inte hade haft några tekniska brister. Även föraren friades helt. Halkan gjorde att bussen, för att vara säker på att stanna kvar på vägen, hade fått köras i högst 25 km/tim på 70-vägen. Föraren körde mycket långsammare än så.

Klockan hade just passerat 16.20 torsdagen den 24 januari 2003. Ute var det ett par minusgrader och ett lätt snöfall. Hans Bergström var på restaurang i Falun tillsammans med sin fru och sina barnbarn. Man hade just ätit färdigt när Hans´ mobiltelefon ringde.

– Det var vår trafikledare som berättade att en av våra bussar hade gått av vägen i närheten av Ängelsberg, ungefär en mil öster om Fagersta. Han visste att bussen låg på sidan i diket, men inget om någon hade blivit skadad. Jag bad honom att åka till platsen och ta med sig verkstadschefen, berättar Hans.

Den aktuella bussen körde tågersättning mellan Ludvika och Västerås. På ett av SJ:s Reginatåg gick inte fotsteget att fälla in.

De närmaste minuterna kom flera samtal. Först fick Hans veta att det var många skadade, sedan att det även fanns omkomna. Hans tog tjänstebilen och körde mot olycksplatsen. På väg dit blev han omkörd av ambulanser och polisbilar. Massmedia började också ringa, samtidigt som Connex´ pressjour meddelade Hans att alla samtal skulle kopplas till honom. Den person som hade pressjouren sa sig vara tvungen att gå hem.

Hans insåg snabbt att han inte samtidigt skulle kunna hantera själva olyckan och tala med alla journalister utan tog kontakt med sin regionchef Anders Lundström, nu vd för VDL Bus & Coach Nordic. Lundström satte sig på kontoret och tog hand om alla samtal från medierna medan Hans själv begav sig till olycksplatsen.

 

Inga spekulationer
På vägen vid olycksplatsen rådde svår halka. Sandning var nödvändig för att inte räddningsfordonen skulle hamna i diket. Polisen tillät inte Hans att komma ända fram utan hänvisade honom att parkera bilen på en sidoväg i närheten. Hans fru satt kvar i bilen medan Hans gick ut. Trafikledaren fick i uppgift att så snart som möjligt få bort föraren från bussvraket.

– Jag fick också av polisen på plats snabbt besked att det inte var några problem med bussens däck. Det var bra, eftersom journalisterna både där och senare spekulerade i att däcken hade varit dåliga. En del t o m påstod att man hade talat med experter som konstaterade att däcken var undermåliga och att det hade bidragit till olyckan.

– Nu kunde jag avvisa sådant, samtidigt som jag var väldigt noga med att inte diskutera eller spekulera i orsakerna till olyckan.

Från olycksplatsen begav sig Hans till sjukhuset i Fagersta dit föraren hade förts. Massor av journalister ville absolut tala med honom. Det gällde att se till att han fick vara i fred. Eftersom föraren inte var fysiskt skadad fick han lämna sjukhuset senare på kvällen. Hans skjutsade hem honom, och försökte tala med honom så att han skulle få en möjlighet att prata av sig.

– Det gick över förväntan. Jag talade också om för honom att ingen kunde klandra honom för det inträffade, något som polisutredning och haverikommission senare bekräftade i sina utredningar.

Själv behöll Hans lugnet trots all dramatik.

– Jag kände att jag var lugn och arbetade strategiskt. Jag har jobbat länge i branschen och även gått utbildningar i krishantering. Det betydde mycket. Faktiskt hade jag också stor nytta av mina många år som ishockey- och fotbollsdomare. Där har jag lärt mig att behålla lugnet även i mycket utsatta situationer.

– Först när jag kom hem på natten kom mina egna reaktioner och jag mådde väldigt dåligt. Men att min fru var med i bilen till olycksplatsen var väldigt bra. Senare när mina egna reaktioner kom förstod hon vad jag hade upplevt och hur jag mådde.

Men även på natten ringde telefonen hemma hos Hans. Någon gång efter ett på natten ringde en förtvivlad person som hela kvällen hade försökt få besked om sin far som inte hade hörts av. Hon visste inte om hennes far hade varit med på bussen – bara att han skulle åkt tåg. Hans förklarade för kvinnan att han inte visste vilket tåg som var inställt och som man körde ersättningstrafik för. Att han gjorde så beror på att det är polisens uppgift att informera de anhöriga.

 

Kontaktade anhöriga
Nästa dag var Hans på kontoret och fungerade delvis som en kurator. Många av olycksförarens kollegor ville tala om det som hänt och Hans såg som sin uppgift att vara tillgänglig.

– Jag var tillhands för personalen och ville inte träffa några journalister. Men de kom i alla fall. Det var väldigt jobbigt. Även på olycksplatsen fanns det journalister. Men på söndagen försvann alla kvällstidningsjournalister. Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman skulle avgå. Dessutom hade vi bestämt att alla mediekontakter skulle gå via en enda person.

Vid den här tiden körde Connex även tunnelbanan i Stockholm. Hans kontaktade T-banans säkerhetschef Hans Båging som var på fjällsemester men som omedelbart ställde upp. De två hade mycket kontakt.

– Det hade jag stor nytta av. Båging sa åt mig att kontakta de anhöriga om några dagar. Det kändes svårt, men var helt rätt, konstaterar Hans Bergström.

Han ringde personligen upp samtliga omkomnas anhöriga, erbjöd dem företagets hjälp. Reaktionerna varierade.

– Någon tackade för samtalet helt kort, någon skällde ut mig ordentligt, men de flesta talade väldigt länge med mig och hade många frågor. Det gällde att inte snärja in sig i några oklarheter eller spekulationer kring olyckan. Jag har också lärt mig att lyssna, summerar Hans.

På kvällen efter samtalen med de anhöriga bröt Hans själv samman.

– Men det var väldigt viktigt att jag ringde samtalen och jag hade ett fantastiskt stöd av Hans Båging.  Jag fick också en bra personlig hjälp av prästen Carl-Erik Hagberg från Posomgruppen i Ludvika för att prata av mig och få stöd efteråt.

 

Var sanningsenlig men spekulera inte i kontakter med anhöriga, andra berörda eller journalister, manar Hans Bergström.

Ingen krisplan
När Ängelsbergsolyckan inträffade hade Connex i Dalarna ingen krisplan som man kunde falla tillbaka på. Däremot hade man under hösten arbetat med att förbereda en krisorganisation. Man hade också arbetat fram en ganska enkel folder som ännu inte hade blivit tryckt. Den kom från tryckeriet två veckor efter olyckan.

– Vi hade ändå nytta av höstens arbete eftersom vi hade tänkt på frågorna. Och att ha stora pärmar med krisplaner tror jag inte på. Dem hinner man ändå aldrig ta fram och läsa igenom, menar Hans Bergström.

Han har under åren tänkt igenom sina erfarenheter från olyckan och konstaterar att han gjorde det mesta rätt i den akuta situationen.

– När jag kom hem kände jag att jag hade gjort så gott jag kunde. Det var viktigt för mig. Men några saker skulle jag gjort annorlunda. Jag skulle nog ha delegerat mer istället för att ta på mig så mycket själv. Och jag skulle ha satt in en ersättare för trafikledaren från Ludvika som åkte till olycksplatsen.

– Jag var också väldigt noga med att alltid vara sanningsenlig när jag talade med anhöriga och journalister. Men jag aktade mig noga för att falla i fällan att spekulera, inte ens när regional-TV letade fram en ”expert” som hävdade att bussen haft dåliga däck. Vi hade den bästa utrustning som fanns då. Men jag är förvånad över att däckfabrikanterna inte har jobbat mer med däcksutveckling, säger Hans Bergström.

Helt avgörande är, säger han, att i akutläget behålla lugnet och försöka arbeta systematiskt och bestämma vem som gör vad. Men man måste också tänka på sig själv efteråt och inte tro att man bara orkar jobba på som vanligt.

Share Dela

Taggat som: , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

© 2017 Bussmagasinet
rss Artiklar(RSS) rss Kommentarer (RSS)