Sveriges bästa magasin om kollektivtrafik och bussbranschen

Ledare: Spårvagnar, bussar och tom lada

Regeringsskiftet har fått spårvägslobbyisterna att vädra morgonluft. Christer G Wennerholm(M) sätter nu sitt hopp till (S)+(MP) när hans egna partikamrater under sin regeringstid ställt sig kallsinniga till statliga spårvägspengar och istället prioriterade BRT. Ta reda på fakta och sluta tycka så mycket om spårvagnar eller bussar, skriver vi i den här ledaren.

Ingen rak väg till spårväg istället för buss… Foto: Ulo Maasing.

Ingen rak väg till spårväg istället för buss… Foto: Ulo Maasing.

Måndag den 13 oktober utvecklades till en märklig dag.

Tidigt på morgonen publicerade lobbygruppen Spårvagnsstäderna en artikel i Dagens Samhälle där man gick med den stora håven, för att inte säga trålen.

Nu gällde det att passa på, ny regering och allt. Här fanns chansen att få någon annan (dvs alla som betalar skatt i Sverige) att vara med och betala för spårvagnsdrömmarna i  en rad städer – de flesta av dem små om man mäter med normala, europeiska mått.

Medfinansiering, heter det i en förskönande omskrivning när man vill att andra ska betala en stor del av notan. Kom ihåg uttrycket nästa gång någon bjuder dig på krogen, notan kommer in och värden säger ”jag betalar gärna, bara du medfinansierar middagen till stor del”.

Hur många miljarder Spårvagnsstäderna ville ha från landets alla skattebetalare preciserades inte, och det kan man förstå. Många är det nämligen.

Pikant, Wennerholm
Lite pikant är det att den som leder fiskandet efter miljarder är Christer G Wennerholm(M), trafiklandstingsråd, spårvägslobbyist och partykille. Hans egen regering med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd(M) hade nämligen varit tämligen kallsinnig till att slanta upp till spårvagnsdrömmarna runt om i landet. Istället var man mer intresserad av kostnadseffektiva kollektivtrafiklösningar som BRT.

Men en ny (S)+(MP)-regering med Karin Svensson Smith(MP) som ordförande i riksdagens trafikutskott har fått den politiskt ständigt töjbare Wennerholm att vädra morgonluft. Nämnde inte Stefan Löfven(S) ordet spårväg i regeringsförklaringen? Här gällde det minsann att snabbt se till att han och finansminister Magdalena Andersson(S) fixar det som Wennerholms egna partikamrater i regeringen varit så kallsinniga till.

Några timmar senare höll Magdalena Andersson sin första presskonferens som finansminister. Grundbudskapet var att ladan är tom och bordet borde odukat och barskrapat. Här gäller både stramhet och höjda skatter. Inga ofinansierade reformer. Principen krona för krona ska gälla.

Det kan inte ha varit kul för Wennerholm och hans medlobbyister att höra.

Sedan åkte Magdalena Andersson till EU:s finansministermöte och förklarade att Sveriges linje från Borgs tid står fast. ”Här ska inte vi inte leva över våra tillgångar”. Voine, voine…

Om Wennerholms egen regering inte ansåg att det fanns slantar att spendera på diverse spårvägsprojekt, hur ska det då inte bli de närmaste åren med tom lada? Vi ser fram mot ett besked från Wennerholm om var (andras) pengar till hans spårvägar ska tas. Vilka skatter vill han höja för att gummihjul ska ersättas av slamrande stålhjul?

Christer G Wennerholm(M). Trafiklandstingsråd, spårvägslobbyist, partykille. Nu sätter han sitt hopp till (S)+(MP) sedan ha misslyckats med att få statliga miljarder till spårvägar från alliansregeringen.

Christer G Wennerholm(M). Trafiklandstingsråd, spårvägslobbyist, partykille. Nu sätter han sitt hopp till (S)+(MP) sedan ha misslyckats med att få statliga miljarder till spårvägar från alliansregeringen.

Så fel det blev
Nu sätter Wennerholm förmodligen ett visst hopp till miljöpartiets Karin Svensson Smith som gör comeback i riksdagen efter fyra år på en undanskymd post i kommunpolitiken i Lund. Hon är ny ordförande i riksdagens trafikutskott och hängiven anhängare till den lobbyorganisation som Wennerholm leder.

I Sydsvenskan förklarar hon att det minsann inte var en slump att ordet spårväg fanns med i regeringsförklaringen.

– Det är något vi i MP har tillfört. Jag var den första som drev på med motion i riksdagen om spårväg. Vi måste satsa på ett trafikslag som får fler bilister att åka kollektivt, förklarade hon.

Karin Svensson Smith har dock inte alltid så lätt att analysera vad som får människor att välja kollektivtrafiken. Som kommunpolitiker var hon 2011 stark motståndare till att ansvaret för stadsbusstrafiken i Lund vid årsskiftet 2012/2013 skulle överlåtas till Skånetrafiken.

– Det är kommuner som har egen lokaltrafik där resandet ökar och resenärerna är mest nöjda. Här i Lund ökar resandet. Risken är att den ökningen inte fortsätter om Skånetrafiken tar över, sa hon till Sydsvenskan.

Så fel profetian lyckligtvis blev. Nyligen kunde Skånetrafiken och Nettbuss Stadsbussarna nämligen redovisa en resandeökning för stadsbussarna på 17 procent på ett år. Så kan det gå när man tycker till.

Spårfaktorn
Det hindrar inte Svensson Smith från att fortsätta att tycka. Spårväg får bilisterna att ställa bilen.

Det är säkert sant, men bara i viss utsträckning. Den så kallade spårfaktorn är ett ofta använt argument för att man ska satsa på spårvägar. Men är det stålhjulen som lockar. Eller att lagt spår ligger?

I själva verket bygger resonemangen om spårfaktorn oftast på en jämförelse med misshandlade busslösningar. För i sanningens namn har ingen av aktörerna i Spårvagnsstäderna varit beredd att ge bussen samma förutsättningar när det gäller framkomlighet och snabbhet som man är beredd att göra med spårvägar, MalmöExpressen möjligen undantagen.

Men vad händer om man skapar en busstrafik som har samma prioritet som spårvägen när det gäller framkomlighet, fordonsstandard, hållplatsstandard och –uppehåll, profilering osv? Och då handlar det inte, som Karin Svensson Smith tycks tro, att dra stadsmotorvägar à la Latinamerika genom gamla stadskärnor.

Den frågan bör utredas, gärna av forskare eller konsulter som inte i likhet med ett Lundaföretag är aktiva i spårvägslobbyn – om inte annat så för trovärdighetens skull. Det finns exempelvis flera synnerligen kompetenta aktörer med stor integritet i Norge som kan göra en sådan utredning och som inte kan misstänkas ha ett partsintresse.

Dessutom måste en sådan utredning bygga på lokala förutsättningar för varje individuell stad. Lund är inte Eskilstuna är inte Stockholm.

Kostnadseffektivt
Det är möjligt, men inte alls självklart, att man då kommer fram till att en spårväg kommer att locka fler bilister till kollektivtrafiken än en busslösning.

Då måste man ställa sig nästa fråga. Kostnaderna.

Ett hypotetiskt exempel: Antag att en spårvägslösning i en stad kostar tio miljarder och en högklassig busslösning tre miljarder. Hur många bilister vinner man över för mellanskillnaden sju miljarder? Vad blir kostnaden för varje bilist man på det sättet värvar till kollektivtrafiken och som man inte hade kunnat vinna med en högklassig busslösning?

När man har räknat ut det är det dags för nästa fråga: Kan vi för de pengarna göra andra satsningar i kollektivtrafiken som får fler bilister att byta färdmedel?

Det är viktigt att alla kostnader då vägs in. När gatunätet exempelvis ständigt måste repareras på grund av spårvagnarna ska pengarna tas från spårvägsbudgeten, inte från något allmänt underhållskonto för gator och vägar.

Då blir det mindre utrymme för tyckande och mer för faktabaserade lösningar. Det vore ju förfärligt om Karin Svensson Smith skulle ha lika fel om spårvägar som hon hade om busstrafiken i Lund…

Och Christer G Wennerholm ska nog inte vara alltför säker på att Magdalena Andersson är mindre inriktad på kostnadseffektiva lösningar än vad hennes företrädare och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd var.

Ty vare sig ladan är tom eller inte måste staten vända på slantarna och se till att man får maximal valuta för pengarna. Det gäller att vara kostnadseffektiv. Det gynnar oss alla.

U.M.

Share Dela

Taggat som: , , , , , , , ,

4 kommentarer »

  1. Tror att Redaktörn fått en hel del om bakfoten.
    Visst är det dyrare att bygga spårv’äg än buss, det är helt klart rätt men näer man väl fått allt på plats är spårvägen billigare. Flytta ledningar är dyrt men egentligen skall Staden bekosta denna del då man får ett nytt fräscht ledningssystem istället för det gamla.
    En buss håller ca 8-10 år, en spårvagn 30-60 år.
    För att frakta samma antal personer behövs minst 2-3 förare mer vid busstransport än vid spårvägsdrift.
    Förarlöner är en stor del av kostnaden vilket ger billigare driftskostnad.
    Bussen behöver mer utrymme i gaturummet, vingelmån, vilket inte en spårvagn behöver.
    Handelskammarens skräckscenario om hamngatan i Stockholm som skulle bli helt igenkorkat om spårvagnar också skulle in visade sig inte stämma. Idag har massor av bussar försvunnit varvid bilar och fotgängare får plats.
    En grönare stad med spårvagnar. Man kan bygga spår i gräs vilket ger mindre inverkan på stadsmiljön än med det ni kallar BRT. Riktig BRT kräver stora ingrepp i stadens miljö mer stora barriärer.
    Många av BRT-städerna i sydamerika ställer om till spårväg.
    Vad får redaktörn att skriva ”När gatunätet exempelvis ständigt måste repareras på grund av spårvagnarna” – det är väldigt sällan en spårväg måste repareras. Dock sliter bussarna väldigt mycket, även om man bygger en betongbädd och för att få en bra körbana bör man reparera ofta vid bussdrift. Att SL ständigt skall bygga om när man får nya idéer kan knappast lastas spårvagnarna.
    Sluta att ha spårvagnen som fiende – spårvagnar och bussar har olika funktioner i en stadstrafik liksom tunnelbanor och pendeltåg.
    Tunnelbana och pendeltåg på tunga linjer från förort till centrum,
    Spårvagn på tunga stadslinjer.
    Buss på trafiksvagare linjer och som matning till spårtrafik.

    -Per Lind

  2. Man tappar lite förtronde för bussmagasinet som för övrigt är en bra källa för vad som pågår i branchen, när man refererar till offentliga personer partykille….vad har det med saken och göra och isåfall hur?. Känns mer att det passar i hänt i veckan.

  3. Det finns säkert en plats för spårvagnar. Men bussar är mer flexibla och kan sättas in snabbare. I växande städer som tex Stockholm kommer trafiksituationen bli ohållbar med den nuvarande inflyttningen om ett par år. Tunnelbanesatsningarna kommer alldeles försent. Så det enda vettiga alternativet är BTR just nu. Partykillen Wennerholm kan bygga sina järnvägar som modelltåg hemma. De är orealistiska i verkligheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2017 Bussmagasinet
rss Artiklar(RSS) rss Kommentarer (RSS)