Bussar som flakas och äventyr i den eviga staden

En verklig utflyktsbuss. Foto: Jan Oosterhuis/Wikimedia Commons.

Det kunde varit värre. Mycket värre. Det kan den som stundtals misströstar över förhållandena i svensk buss- och kollektivtrafik alltid trösta sig med. Här flakar vi inte sällan biogas för att klara driften av biogasbussar. Inte så bra för miljön och ganska dyrt. Men vi behöver i alla fall inte flaka bussar. Och antalet bussar på inventarielistan stämma med det verkliga antalet bussar hos ett företag.

Flaka bussar? Jojomensan. Det förekommer. Närmare bestämt i staden Groningen i norra Holland.

Där har bussoperatören Qbuzz, som kör tätortstrafiken, sedan i vintras två bränslecellsbussar från Van Hool som en del i ett stort europeiskt projekt med bränslecellsdrivna bussar.

Än så länge går bussarna i testtrafik, men ska i december sättas in i reguljär linjetrafik.

Problemet är att Groningen saknar tankställe för vätgas till bränslecellsbussarna. Så när de behöver tankas måste de transporteras till närmaste vätgasmack.

Dessvärre ligger denna i Helmond i södra Holland. Från Groningen till Helmond är det en nätt liten rundtur på 500 kilometer. Och det kan ju inte bussarna köra eftersom de redan har tömt sina tankar.

Så varje gång en buss måste tankas lastas bussen på en lastbil och transporteras fram och tillbaka mellan Groningen och Helmond. Bussen flakas alltså.

Tala om utflyktsbuss!

Utflykt till Rom
Så en utflykt till den eviga staden. Till Italiens huvudstad Rom.

Lokaltrafiken där, ATAC, eller som det egentliga namnet är, Azienda Tranvie ed Autobus del Comune di Roma, har under många år gjort sig känt för att vara rent osannolikt uselt skött med för minimal städning och renhet och en nästan oöverträffad förmåga att inte klara tidtabellerna. För att inte tala om ekonomin som är ett moras.

När det regnar forsar vatten ner i tunnelbanan och orsakar trafikstopp eftersom vatten ju har en tendens att rinna neråt. Bussarna rullar, javisst. Även när solen skiner. Alla är smutsiga, bastuvarma på sommaren och iskalla på vintern. Fuskåkandet är utbrett och förluster i miljardklassen hopar sig.

I februari förra året fick ATAC en ny vd som började tala om saker som tidigare varit tabu att nämna, Marco Rettighieri, vilket vi tidigare rapporterat om.

En buss i Rom som både existerar och har en förare bakom ratten. Foto: Alessandro Ambrosetti/Wikimedia Commons.

Försvunna bussar
Den nye vd:n konstaterade till exempel att 600 av ATACs bussar bara inte fanns i sinnevärlden. På papperet hade ATAC 1980 bussar. Men Rettighieri noterade att det bara gick att återfinna 1410. Resten hade gått upp i luft.

Rettighieri slog ner på stort och smått. Däckförbrukningen var enorm, 1500 däck om året när det bara behövdes 500. Det företag som levererade däcken till ATAC visade sig vara ägt av en anställd inom företaget. Rettihghieri fann också att miljontals euro användes till projekt som ingen har kunnat förklara vilka de är.

I april i år, efter ett drygt år på jobbet, hade Marco Rettighieri fått nog och slängde in vantarna. Ny vd utsågs, Bruno Rota. Han hade tidigare fått ordning på lokaltrafikföretaget i Milano ATM. Men i Rom gav Rota upp efter mindre än en sommar.

Obetalda räkningar
Innan Rota marscherade ut tog han bladet från munnen.

Bland annat avslöjade han att 12 procent av ATACs 11 590 anställda överhuvud taget inte visade sig på jobbet under det första kvartalet. Resten jobbade kortare tid än vad deras anställningsavtal stipulerade. För att få ordning på problemet införde Rota ett system där personalen skulle stämpla in och ut när de började respektive slutade för dagen. Det struntade de anställda i.

Och trafiken fungerar uselt. Förra året ställdes mer än en miljon bussavgångar in, likaså 80 000 avgångar på tunnelbanan – trots att ATAC får en årlig subvention på nästan fem miljarder kronor. Nu har ATAC byggt upp ett skuldberg på 13,5 miljarder kronor. Med obetalda räkningar på 3,1 miljarder kronor börjar företaget få problem med att skaffa reservdelar till sina fordon.

Julilönerna kunde bara betalas ut genom att ATAC fick ett ”förskott” till lönerna.

Rota menar att det enda rimliga vore att begära ATAC i konkurs. Men det är naturligtvis politiskt omöjligt.

Dock har Rota tagit sin mats ur skolan.

Den som är bekymrad över de skenande kostnaderna i svensk kollektivtrafik kan i alla fall konstatera att läget kunde ha varit värre.

Vi andra kan ju alltid fundera på om det är så märkligt att den italienska ekonomin ser ut som den gör.

Taggat som: ATAC, bränslecellsbussar, Groningen, Holland, Rom