Elbussar i Oslo. Men hur påverkas miljö och klimat, från utvinning av råvaror för tillverkningen tills det är dags att skrota bussen? Foto: Redink/Ruter.
Hur mycket påverkar bussar miljö och klimat under hela sin livscykel, från utvinning av råvaror för tillverkningen till skrotning? Vilka resurser går åt? Trafikhuvudmännen i de nordiska huvudstäderna har kommit överens om att starta ett projekt som analyserar bussarnas hela livscykel, rapporterar danska Kollektiv Trafik Forum.
Projektet syftar till att i samarbete med busstillverkarna utveckla en enhetlig metod för att ta fram livscykelanalyser när det gäller resursförbrukningen under hela bussens livstid, från utvinning och produktion av råvaror, under drift och fram till att bussen skrotas. För elbussar ska även bussarnas batterier ingå i livscykelanalysen.
Syftet med projektet är att trafikhuvudmän och regionala kollektivtrafikmyndigheter i samband med upphandlingar ska kunna ställa krav på att anbudsgivarna ska kunna lägga fram dokumentation för bussarnas klimat- och miljöpåverkan under hela bussens livscykel. Materialet ska presenteras så att det går att jämföra olika leverantörer.
I projektet ingår också att trafikhuvudmännen ska undersöka möjligheterna att ställa krav när det gäller under vilka förhållanden bussarna tillverkas. Det kan exempelvis gälla dokumentation som visar att barnarbete inte används.
Uppgiften att kartlägga hela livscykeln är tuff. Värdekedjan när det gäller busstillverkning är mycket komplex och det är svårt att dokumentera en spårbarhet av material och processer i alla värdekedjans led.
Exempelvis har trafikhuvudmannen i Osloregionen, Ruter, tagit fram en rapport om värdekedjan vid busstillverkning. Där konstaterar Ruter att det finns en rad utmaningar när det gäller utvinningen av de råvaror som används i busstillverkningen. Bland annat pekar rapporten på risken för barnarbete i samband med utvinning av kobolt som används i en del elbussbatterier, så kallade NMC-batterier (nickel-mangan-koboltbatterier).
Det är en av de frågor som kommer att tas upp i projektet.
Omkring hälften av all kobolt i världen kommer från Kongo. Flera elbusstillverkare ställer krav på ansvarsfull produktion från sina leverantörer, men samtidigt är det omöjligt att exakt spåra vilka gruvor som kobolten kommer från.
De trafikhuvudmän/kolletkivtrafikmyndigheter som samarbetar i projektet är SL (trafikförvaltningen i Region Stockholm), Movia (Köpenhamn), Ruter (Oslo), HSL (Helsingfors) samt Strætó (Reykjavik).
Artiklar(RSS)
Lämna ett svar