På vår avdelning Opinion handlar det mest om trafikpolitik, forskning, arbetsmiljö och så vidare. Men från Inger Jonsson har vi fått ett inlägg om hur en flitig resenär upplever resan och branschens nyckelpersoner bussförarna. Det är inget mindre än en lovsång som vi med glädje publicerar.
Tack ska ni ha! Vad vore världen utan er, skriver Inger Jonsson i sin lovsång till bussförare. Foto: Volvo Bussar.
Åker man buss mycket blir man bekant med de flesta förarna. Genom åren är det många av er jag kommit att fästa mig vid. Särskilt ni forna tiders bussförare, som trofast körde samma buss år efter år. Om ni läser detta, så vet att jag längtar efter er!
– Du som brukade sitta vid ändhållplatsen och vila som en jovialisk klagomur för vem det vara månde, även för så´na som jag. Så´na som kommer flämtande och pustande för att de cyklat en halvmil med liten tidsmarginal.
– Du som vinkade och log mot mig en dag när vi möttes, du i bussen, jag på min cykel.
– Du som stannade och sporde om jag inte ändå ville åka med just dig, trots att du den dagen körde en annan busslinje. Du som stack din arm under min på hållplatsen, och gnolade ”vi gå raka vägen fram fram fram”. Du som alltid hade en blomma med dig i bussen och som höll så redligt efter alla oss vanartiga. Vem ägnar sig nu åt att uppfostra passagerare?
– Du drömmare som under ett par minuters uppehåll vid Botan på väg in mot sta´n öppnade dörren, vred din stol litet ut mot det fria, och förlorade dig i fjärran. Stor och annorlunda blev den stunden för många av oss.
– Du som en gång för länge sedan körde mig hem på din rast. Du hade förstått att jag hade bråttom, och tänk, du vände helt överraskande bussen utan att fråga och skjutsade mig hela vägen, innan jag hann protestera. Och du som brukade köra vilsna ungdomar hem från sista fredagsbussen, när ingen mötte dem. Tråkigt att du inte fick fortsätta så, för du hjälpte nog många av dem att ta sig själva i kragen.
– Du som var god vän med en grabb som ensam i sin åldersgrupp skulle ända till sta´n om morgnarna. Du är pensionerad nu, tror jag. Och du som lyste upp, när en snörvlande parvel klev på för fredagens flermilafärd mellan skilda föräldrar. Båda de barnen såg riktigt frimodiga ut när de skulle av.
– Och du som var så händig att snickra. Du var många ungars favoritförare ett tag.
Du som brukade vänta en stund extra, när någon stamresenär saknades på morgonkvisten. Ifall det bara var väckarklockan som strejkat …
– Du som spelade Vivaldi, Bach …
– Du som knappt kunde behärska dig från att stanna bussen och försöka fånga in den förrymda häst vi en kväll fick syn på en bit vid sidan om vägen. Din barndoms drömmar från hästhagars tid blev alldeles levande även för mig.
– Du som hann berätta hela ditt liv, du som friade till mig den enda gången jag åkte med dig, en sen sommarkväll (förlåt, men det skulle aldrig ha fallit mig in att svara ja). Du som alltid berömde mig och sade några uppmuntrande ord just när jag som bäst behövde det. Du som alltid var så vänlig …
– Och du och du och du …
Alla ni mina bussförare – eldsjälar, poeter, orosandar, grubblare, politiker, vardagshjältar, levnadskonstnärer, småtorpare, svampplockare, filosofer, alla ni regelryttare och regelbrytare, godlynta och vresiga, tungsinta och lättsamma – tack vare er buss lyckades jag med mina dubbla heltidsstudier ett år av sorg och oro.
I er buss har en del av mina bästa dikter kommit till.
I er buss har jag lekt fantasins skeppsbrott med skolbarn, diskuterat livsfrågor med tonåringar så att de glömt vart de skulle, mött tunga människoöden och själv varit det tunga ödets människa, sovit, tänkt, löst problem som länge plågat mig, vaggats till ro, funnit friden bortom allt förstånd, väckts ur mitt missmod till ny äventyrslust …
Tack skall ni ha! Vad vore världen utan er?
Inger Jonsson
Artiklar(RSS)
Lämna ett svar