Det började när Johan Ekman bara var tre–fyra år gammal. Familjen bodde på Oxenstiernsgatan på Östermalm i Stockholm med utsikt över Radiohuset och TV-huset. Men också mot Hakberget, där Oxenstiernsgatan och Valhallavägen möts. Och Hakberget var viktigare än det dåvarande radio- och TV-monopolets högkvarter.
Av Ulo Maasing
Ekmanbuss´ resekatalog från 1998 med Johan Ekman själv i dörren tillsammans med en del av sina medarbetare.
Vid Hakberget vände nämligen två av SL:s busslinjer, 42:an och 44:an. Och den unge Johan lärde sig att förstå det där med klockan och att samma buss kom tillbaka gång på gång. Han visste säkert inte att det kallades för vagnomlopp, men någonstans slog ändå kunskapen och intresset rot.
När familjen sedan flyttade till det då nybyggda kvarteret Fältöversten kunde Johan från balkongen se bussarna på Karlaplan. Där väcktes hans bussintresse på allvar. Åtminstone delvis tack vare en kris hos Storstockholms Lokaltrafik, SL.
SL hade en besvärligt brist på bussförare vilket gjorde att man hyrde in bussar från när och fjärran. I trafiken till Djurgården rullade bussar från en mängd olika bussföretag. Från Karlaplan gick linje 44 till Skansen.
– Där körde Nyman&Schultz och Centrala Buss med fina turistbussar, medan 47:an som gick via Norrmalmstorg till Waldemarsudde kördes med risiga bussar från andra bolag. Men jag gillade de fina turistbussarna, minns Johan.
Trafikräknare
Första bussjobbet blev som trafikräknare på SL innan Alf Westin på Westin Buss i Docksta förbarmade sig över den bussgalne tonåringen från Stockholm som så småningom blev trafikledare på dåvarande Tumlare Buss.
De första åren var Ekmanbuss´ bussar blå, som på denna Setra. Foto: Johan Ekman.
Vid 19 års ålder köpte Johan sin första buss, en Scania Ajokki 6000. Då krävdes det fortfarande särskilt trafiktillstånd från länsstyrelsen för att få köra turist- och beställningstrafik. Innan länsstyrelsen fattade sitt beslut skulle en behovsprövning göras – behövde verkligen Stockholm ännu ett bussbolag som körde beställningstrafik?
Remissinstans var branschorganisationen i Stockholm, Stockholms läns bussbranschförening. Som naturligtvis sa nej. Medlemmarna tyckte inte alls att det fanns behov av någon ytterligare konkurrent på marknaden.
En klassiker i Ekmanbuss´ senare vita färg, Neoplan Skyliner. Johan Ekman gillar dubbeldäckare men försöker undvika att sälja stolarna på nedre planet. Istället används bottenvåningen för socialt umgänge på resorna. Foto: Johan Ekman.
Men länsstyrelsen sa ja och Johan blev den siste – och yngste – i Stockholm som fick ett trafiktillstånd innan kravet avskaffades.
– Men jag ville ju inte förstöra mina relationer till kollegorna, så jag tog de jobb som blev över, som ingen annan ville eller kunde ta. Jag blev lite grann av en slasktratt, minns Johan med ett leende.
På storhelgerna blev det expresstrafik norrut åt Y-Buss eller Haparandaföretaget Tapanis.
Startade eget
När Johan själv fick busskörkort gav han järnet. Samma tisdag som han fick lappen körde han på eftermiddagen åt Tumlare på SL:s linje 516. På fredagen var det färd norrut för Y-Buss som gällde…
För Y-Buss körde Johan Byberg&Nordins Mercedes O303.
– I dagligt tal kallades den bussen för Sprutten eftersom den axade så bra, minns Johan.
1993 startade han Ekmanbuss och när Tumlare såldes tiull Interbus erbjöd han Per Broström (nu ägare till Delfinbuss) att gå in som hälftenägare i sitt företag. Fnurra uppstod och ledde till skilsmässa. Våren 2003 var Johan igång med sitt nya Ekmanbuss, medan Broström startade Delfinbuss.
– Det var väl inte helt hjärtliga relationer mellan oss då. Idag har jag stor respekt för Per som kollega och som företagare. Han har ju byggt upp en verksamhet som har en för branschen ovanligt stabil och bra lönsamhet, säger Johan.
Johan Ekman har också en kort filmkarriär bakom sig. I den svenska filmkomedin Buss till Italien från 2005 hade en av hans bussar med honom själv vid ratten en central roll.
Innan dess hade han fått uppleva en verklig kris. Sedan starten 1993 växte Ekmanbuss. Sedan tog det tvärstopp. Det var den 11 september 2001.
– Avbokningarna sprutade in på faxen. Vi hade mycket incoming, mest med amerikaner. Och plötsligt ville ingen resa. Räddningen blev SL i Märsta där dåvarande Swebus hade fått trafik som vi kunde köra. Samtidigt gick Ekman Alpin bra.
– Jag hade också varit stöddig och beställt nya bussar och nu drog sig bankerna ur. Men det löste sig tack vare en lokal kontakt på SEB vid Odenplan. Men det blev enda året som Ekmanbuss gick med förlust.
Sedan var det tillväxt som gällde. Och försäljning till Strömma Turism & Sjöfart 2007.
Artiklar(RSS)
Lämna ett svar