Räddningsinsatserna vid flertalet av de senaste årtiondenas svåra busskrascher i Sverige har varit genomgående dåliga. Undantaget är den svåra bussolyckan i Härjedalen i april förra året. Det hävdade professor Ulf Björnstig på ett av seminarierna på den stora konferensen Transportforum i Linköping i veckan. Utbildning för insatser vid svåra bussolyckor i kombination med rätt utrustning har en avgörande betydelse för att minimera konsekvenserna för de skadade.
Björnstig är professor vid Umeå universitet där han arbetar med forskning om trafiksäkerhet och katastrofmedicin. Under många år har han verkat vid katastrofmedicinskt centrum i Umeå och han har noga studerat många svåra bussolyckor, även på plats. Han arbetar också åt Statens haverikommission och är bland annat engagerad i kommissionens utredning av den svåra bussolyckan i Sveg i april förra året.
Rapporten om den olyckan väntas inom någon månad. Så länge den rapporten inte är klar kan Björnstig inte närmare kommentera utredningen.
– Men helt klart är att räddningstjänstens arbete där fungerade utmärkt och man gjorde en fantastisk insats. Man hade utbildning och övning för den här typen av olyckor, konstaterade UIlf Björnstig på ett trafiksäkerhetsseminarium på Transportforum.
Och just utbildning och övning av räddningspersonal har en avgörande betydelse för människor som är inblandade i stora busskrascher. Ulf Björnstig gick kortfattat igenom räddningsinsatserna vid flertalet svåra busskrascher i Sverige de senaste två årtiondena: Granån i Västerbotten 2001, Indal i Västernorrland samma år, Ängelsberg i Bergslagen 2002, Arboga 2006 samt Rasbo i Uppland 2007.
– Bortsett från olyckan i Sveg var räddningsinsatserna genomgående dåliga, löd Björnstigs omdöme.
Brist på utbildning, men också rätt utrustning har påverkat insatserna. Samtliga stora olyckor har dessutom inträffat på landsbygden, ofta med långa utryckningsvägar för räddningstjänst och ambulans.
Kan räddas
Utryckningstiderna och insatserna påverkas också av att mindre städer och samhällen har räddningstjänsten organiserad i form av deltidsbrandkårer där personalen har en annan huvudarbetsgivare. Vid larm ska personalen först ta sig till brandstationen, byta om och sedan rycka ut. Det innebär att det tar 5 – 10 minuter från larm till dess att den första brandbilen lämnar stationen.
Ett exempel på att det kan dröja innan räddningsresurserna kommer till olycksplatsen är busskraschen vid Granån i Västerbotten i november 2001. En buss från Skellefteå mot Umeå gick av vägen vid en bro, välte och la sig på höger sida över en å.
– Radio Västerbottens reporter som bodde i närheten var på plats 15 minuter innan första ambulans, konstaterade Ulf Björnstig.
Samtidigt är tidiga och rätt insatser avgörande. En amerikansk undersökning av trafikolyckor visar att ungefär en tredjedel av de som omkommer i trafikolyckor skulle kunna räddas till livet och att två tredjedelar av dem som kommer avlider inom den första timmen. Översatt till svenska förhållanden handlar det om cirka 100 färre omkomna i trafikolyckor varje år.
Fantastisk insats
Rätt räddningsinsats i tid kan alltså spara liv vid stora busskrascher. Nyckeln är att räddningspersonalen är utbildad och övad för sådana situationer.
– Vid olyckan i Sveg gjorde räddningstjänsten en fantastisk insats. Man hade övat för olyckor av det här slaget. Det gör en stor skillnad, framhöll Ulf Björnstig.
Som exempel tog han upp en utbildning för erfarna ambulanssjukvårdare. I en utrangerad buss som låg på sidan och användes som övningsobjekt var deras uppgift att ta loss 22 ”skadade” personer. Innan ambulanspersonalen hade fått särskild utbildning för uppgiften tog det 50 minuter innan samtliga ”offer” var ute ur bussen. Efter avslutad tredagarsutbildning tog det nio minuter.
– Det handlar bland annat om att räddningspersonalen måste veta hur man kan ta ut offer inne i bussen som oftast ligger på höger sida med dörrarna blockerade. Att såga upp tillräckligt stora öppningar kring bussens takluckor är det bästa sättet. Till det krävs inte mer avancerad utrustning än de cirkelsågar som säljs på Jula. Men man måste känna till att det faktiskt går att göra det, påpekade Björnstig.
Han konstaterade också att allt fler medarbetare i räddningstjänsten och ambulanssjukvården nu är utbildade i att arbeta vid svåra busskrascher.
– Nu är 4 900 personer utbildade.
Hamnar under sidan
Vid flera av de svåra olyckorna välte bussarna. Passagerare slungades ut genom fönstren och hamnade under bussen, samtidigt som dörrarna blockerades. I runda tal hälften av de som hamnade under bussidan omkom, medan andra överlevde genom att exempelvis hamna i en grop så att de inte blev klämda av bussen.
I räddningsarbetet är det därför viktigt att kunna lyfta bussen så att personer som ligger under den kan tas om hand. En metod är att använda stora luftkuddar som placeras under bussidan och fylls med luft.
– Men så stora luftkuddar är det få räddningstjänster som har. De måste hämtas från annat håll och det tar tid att få fram dem, konstaterade Ulf Björnstig.
– Men det finns enklare sätt, bara man känner till dem. Flertalet bussar som är byggda i stål har takluckor och området kring dessa är starkt. Man kan använda stöttor som många räddningstjänster har och placera dem vid luckorna och lyfta bussen så att personalen kan nå eventuella skadade under sidan. Men naturligtvis måste man säkra bussen så att den inte kan rasa ner på sidan igen, sa Ulf Björnstig.
Lämna ett svar