Under senare år har miljövinster fått allt större betydelse som argument för i första hand järnvägsinvesteringar. Men miljönyttan av att överföra resande och transporter är ofta begränsad. Nyttan av satsningarna är ofta så liten att få människor väljer att byta transportsätt. Det skriver en av landets främsta forskare när det gäller transportekonomi i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
Det är professor Jan-Eric Nilsson vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, som i en kritisk artikel ifrågasätter värdet av flera av de stora, planerade järnvägsinvesteringarna i Sverige.
– De investeringar som ännu ligger på ritbordet presenteras i kolorerade broschyrer och vid möten med inflytelserika personer för att driva utvecklingen i önskad riktning. Varför är det så? Och är det värt att spendera miljarder på infrastruktur i stället för att förbättra undervisningen, stärka försvaret, integrera invandrare i samhället eller något annat viktigt syfte, frågar Jan-Eric Nilsson och fortsätter:
– Flertalet av de analyser som gjorts pekar på att flera av de investeringar som (ändå) genomförts och de som ännu är på förslag inte är värda pengarna; kostnaderna är större än samhällsnyttan, ofta mycket större. Ett olönsamt projekt som genomförs kommer att utnyttjas, men pengarna hade kunnat användas på bättre sätt. Ofta finns det också billigare lösningar som hade kunnat ta hem vinsterna.
– Under senare år har miljövinster fått allt större betydelse som argument för i första hand järnvägsinvesteringar. Men miljönyttan av att överföra resande och transporter är ofta begränsad. För att förbättra miljön är det på kort sikt mer ändamålsenligt att använda prisinstrument medan det på längre sikt är teknikutvecklingen som sannolikt är det mest lovande instrumentet för en bättre miljö.
Varför planeras och byggs då stora, dyra infrastrukturprojekt, frågar sig Jan-Eric Nilsson och svarar själv:
– De som drar nytta av projektet är relativt få medan de som ska betala är många. De som bor nära en ny station har mycket att vinna och det har också de delar av näringslivet som får bättre transportmöjligheter eller som får vara med och bygga. Skattebetalarna står för huvuddelen av kostnaderna och har inte på samma sätt anledning att engagera sig mot projekten.
Drömmar om en rosenröd framtid infrias inte och stora infrastrukturprojekt blir ofta ekonomiska kvarnstenar, skriver Nilsson.
Lämna ett svar