Den gångna helgen bjöd på en riktig kanonlördag för alla bussdiggare med förkärlek för den samtida svenska busshistorien. Bussfesten i Malmköping arrangerades av 50-årsjubilerande Svenska Omnibusföreningen och Svenska Spårvägssällskapet som namnet till trots även har många gamla bussar.
Text och bilder: Thomas Dietel
Många bussdiggare kom till Malmköping på lördagen, några med veteranbussar ända från Stockholm. I Malmköping fick diggarna åka med gamla vänstertrafikbussar på en slinga genom Malmköping och med något mindre antika högertrafikbussar som körde en annan slinga i samma ort.
Bussfest i Malmköping ingick i Svenska Omnibusföreningens 50-årsfirande, föreningens verksamhet startade 1976. Att det blev bussfest i just Malmköping berodde på samarbetet med Svenska Spårvägssällskapet och att det finns lämpliga platser för de ålderstigna bussarna på orten. De gamla bussarna är ju bannlysta i Stockholms innerstad på grund av miljözonsreglerna.

Tommy Enefalk, ordförande i Svenska Omnibusföreningen med gåvan från Svenska Spårvägssällskapet. Han står framför sin favoritbuss, en Scania CN112CL från 1987 med cykelhållare fram. Den gick i trafik på Mälaröarna och som barn åkte Tommy själv med i den bussen när den var i trafik.
I Malmköping finns också museispårvägen och bakom dess huvudstation finns å Svenska Spårvägssällskapets Bussmuseum som dagen till ära återinvigdes.
Inga saxar här inte, utan en av sällskapets British Leyland dubbeldäckare sprängde sig igenom bandet och plockade senare med sig bussentusiaster på en kilometers resa upp till Malmahed där det blev bussparad.

Björn Tapper, busschef inom Svenska Spårvägssällskapet (SSS), höll tal när Bussmuseet i Malmköping återinvigdes. Byggnaden var en gång i tiden Vägverkets museum men rymmer idag långt ifrån alla Spårvägssällskapets 48 bussar. Vintertid packas så många som möjligt in av Björn Tapper – sedan kan det ta lång tid att tråckla ut dem till våren.
Dubbeldäckaren som en gång rullat för SL i Stockholms innerstad förekom i Sjöwall-Wahlöös deckare ”Den skrattande polisen” som någon kanske minns. Mördaren dolde sig ensam på övre däcket innan han gick till verket på våningen under.
Det stämmer väl med hur det var – alla som åkte med dubbeldäckarna ville vara på nedre däcket som alltid blev proppfullt, detta eftersom det var bökigt och tidskrävande att tas sig upp och ner från övervåningen.
Bussarna var höga och osmidiga i trafiken och 1976 var det färdigkört för dem i Stockholm, det skulle dröja många år innan dubbeldäckarna kom tillbaka, men då i regionaltrafik.
Tillställningen i Malmköping inleddes vid spårvägsmuseets huvudhållplats där alla deltagande bussarna fanns när festligheterna inleddes. Senare körde bussarna i en lång bussparad upp till Malmahed, exercisfält för Sörmlands regemente mellan 1774 och 1921. Buss efter buss anlände och radade upp sig ute på fältet dit hundratalet entusiaster tagit sig från Spårvägs- och bussmuseet.
Tommy Silo, Svenska Spårvägssällskapet presenterade alla fordon och passade också på att lämna över en fin gåva till dagens jubilar, Svenska Omnibusföreningen som fyllde 50 år, Omnibusföreningens ordförande, Tommy Enefalk.
Kan du beskriva vad Omnibusföreningen är?
– Svenska Omnibusföreningen är dels ett trafikföretag och dels ett litet bokförlag i miniatyr, säger Tommy Enefalk, ordförande sedan 2021.
Omnibusföreningen fyller 50 år i år och ordförande Tommy är faktiskt precis 50 år yngre än föregående ordföranden i föreningen. En rejäl föryngring alltså och så måste det fortsätta om föreningen ska kunna fortsätta på lång sikt.
Hur blev du intresserad av bussar?
– Jag har varit bussintresserad ända sedan jag gick på dagis, säger han. Troligen beroende på att jag vuxit upp på Mälaröarna där man åker buss vart man än ska. Åkte buss ganska mycket som liten och lade tidigt märket till bussarna och busstrafiken.
Arbetar du med bussar också?
– Ja faktiskt! Jag är ingenjör och jobbar med vikt- och tyngdpunktsdata för bussar hos Scania i Södertälje.
Vad hoppas ni på inför framtiden med Omnibusföreningen?
– Framför allt hoppas vi på fortsatt återväxt så att vi kan fortsätta med vår verksamhet och bevara våra gamla fina bussar, vi vill gärna ha fler och gärna också yngre medlemmar. Syftet med föreningen är flera, dels ge ut publikationer om busstrafik, dels bevara och använda bussar, främja intresset för bussar och busstrafik. Det hoppas vi fortsätta att kunna göra.
Svenska Spårvägsmuseet är åter öppet, men där har inte ni era bussar?
– Nej vi hyr en hall av en lantbrukare så att vi kan ha dem inomhus, speciellt viktigt under vintern, veteranbussar mår inte bra av att stå ute.
Hur bra samarbete har ni med Svenska Spårvägssällskapet?
– Bättre och bättre skulle jag säga. Senaste åren har vi tagit många steg framåt i samarbetet vilket är bra, det gynnar båda föreningarna. Tack vare samarbetet kan vi ordna den här typen av gemensamma aktiviteter, gemensamma utfärder och hjälpa varandra – både med reservdelar, uppställningsplatser och arbeten på bussarna.
Ni hyr ut bussarna också har jag förstått, då får ni väl in lite pengar?
– Ja, absolut. Vi får in pengar för att bussarna används vid bröllop, födelsedagar och filminspelningar. Det är vår främsta intäktskälla och även en nödvändighet för att vi ska kunna hålla igång föreningen.
Här är några av bussarna som visades jubileumsdagen i Malmköping:

Till vänster: Scania Vabis Capitol årsmodell 1956 i vänstertrafikutförande som gått i trafik i Jönköping tillhörande Svenska Omnibusföreningen, försedd med halvautomatisk växellåda, det finns alltså ingen koppling. Bussen är lillebror till Scania Vabis Metropol utan kraftöverföringen sker via momentomvandlare som för de här tidiga modellerna drevs med tryckluft.
Till höger, en gammal SJ-buss tillhörande Svenska Omnibusföreningen av årsmodell 1959, chassit tillverkat av Scania Vabis och karossen av Svenska Karosseriverkstäderna i Katrineholm. Busstypen var mycket vanlig i Sverige förr, framför allt i landsortstrafik. Bussen byggdes om från vänster- till högertrafik 1967.

En Scania Vabis-buss som gått i trafik Stockholm – Björknäs – Värmdö, årsmodell 1965. Karossen tillverkad av Svenska Karosseriverkstäderna i Katrineholm. Fronten har den klassiska rutiga designen som är skapad av industridesignern Sixten Sason (1912-1967) som är mest känd för att sitt arbetet med designen av bilar inom Saab-koncernen. Delar av bussens kaross består av glasfiberarmerad plast, helt nytt för den tiden. Bussen ägs av Svenska Omnibusföreningen.

En SJ-buss som gick i trafik ända in till slutet av 1980-talet, SJ hade ända fram till den tiden ett mycket stort busstrafikföretag. Den här bussen av årgång 1970 har en Volvomotor medan karossen är tillverkad av Hägglunds – växellådan är halvautomatisk och drivs med el, inte tryckluft. Bussen ägs av Svenska Omnibusföreningen och fick sitt nuvarande utseende genom renovering hos Tomelilla Karosseriverkstad 1986.

En förhållandevis modern buss som gått i SL-trafiken, tillverkad 1999. Det är den sista Scania-bussen av typen CN133 som var mycket vanlig i svensk kollektivtrafik. Bussen som ägs av Svenska Omnibusföreningen har iordningställts till nyskick genom ett fint samarbete med MKP Krakow i Polen. Det finansierades genom en bytesaffär – under början av 1990-talet exporterades många svenska bussar till bland annat Polen, bland annat ett antal Scania 111. MKP Krakow fick en sådan buss mot att de renoverade den här bussen och ännu en CN133-buss som också den var med i Malmköping.

En liten Volvo från 1946 som ägs av SSS var äldst av alla bussarna under Bussfest i Malmköping. Bussen tillhörde en gång i tiden Linjebuss som också var ett stort, privatägt bolag. Bussen har nu gjorts klar för trafik men har fortfarande dörren på vänster sida vilket gör det lite knepigt att använda den – passagerarna riskerar att kliva av och på mitt i gatan.

En Scania-Vabis av årsmodell 1966 som är en av de första tillverkade av typen. Den har körts i trafik i Uppsala stadstrafik men är nu ägd av SSS. Busstypen togs fram av Scania inför övergången till högertrafik och har aldrig funnits i vänstertrafikutförande, inte ens denna buss som tillverkades året innan Sverige blev högertrafikerat, den stod helt enkelt undanställd fram till 3 september 1967. Så gjorde flera busstillverkare, de tillverkade högerbussar i god tid innan så att det fanns gott om dem på lager när det väl var dags.

TGOJ, Trafikbolaget Grängesbergs Oxelösunds Järnvägar, hade också bussar. Här en Scania CF tillverkad 1968. Bussen är ett så kallat helbygge; för vid tiden för tillverkningen hade Scania köpt Svenska Karosseriverkstäderna i Katrineholm. Trots det fick den rutiga grillen à la Sixten Sason vara kvar några år till. Bussen har renoverats till orginalutförande av ägarföreningen SSS.

Den minsta bussen under Bussfest i Malmköping var av fabrikatet Hino, tillverkad 1991. En inte så vanlig buss, den gick bland annat i trafik i de lite mindre stadslinjerna i Eskilstuna men var oftare använd som skolbuss av privata bussföretag.

Den här Scania-bussen lär ha kallats ”bussarnas buss” av många turistbussförare. Det är en Scania 145 med V8-motor som ursprungligen har tillhört Jämtlandsbuss 1972 till 1976, renoverades så av Scania 1991 i samband med tillverkarföretagets 100-årsjubileum.





Artiklar(RSS)
Lämna ett svar