Det är hög tid att kollektivtrafikbranschen riktar fokus mot frågor som gäller etik och korruption. Varje år upphandlas busstrafik för mångmiljardbelopp, men att jätteaffärerna också innebär risker talar branschen tyst om. En färsk rapport från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, visar att många svenskar hyser misstro mot både politiker och offentliga tjänstemän när det gäller deras integritet. Där menar man att den internationella bilden av den låga korruptionen i Sverige är alltför rosenskimrande. Låt en person med kunskap och integritet granska en del av branschens affärer, föreslår vi i denna ledare.
Varje år upphandlas kollektivtrafik för mångmiljardbelopp. Men riskerna för korruption eller otillbörliga hänsyn diskuteras inte i branschen, skriver vi i den här ledare. Foto: Riksbanken.
Kollektivtrafiken i Sverige är en mångmiljardindustri. som kostar medborgarna stora pengar, runt 35 miljarder om året. Mer än hälften tas ut via skattsedeln.
Makten över miljardrullningen ligger i huvudsak hos lokala och regionala politiker och tjänstemän.
Nästan var fjärde svensk tror att ganska många politiker i Sverige är inblandade i korruption. Nästan hälften av medborgarna instämmer i påståendet att det är vanligt att politiker och tjänstemän missbrukar sin makt- och förtroendeställning, konstaterar ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) i en färsk rapport: Allmän nytta eller egen vinning? En ESO-rapport om korruption på svenska.
Människors misstro mot politiker och tjänstemän är ett stort problem i sig.
En utbredd misstro mot myndigheter och offentliga tjänstemän riskerar på sikt att underminera samhället. Sedan hjälper det föga att Sverige i internationella korruptionsindex framstår som en av de bästa i klassen.
ESO tror att läget är klart värre än vad de fina internationella siffrorna visar. Det är bland annat en fråga om definition.
– Traditionellt har korruption i Sverige definierats i snäva, juridiska termer med fokus på mutbrott, skriver experterna.
De anser att man bör ge begreppet korruption en bredare bedömning och sätta det i ett sammanhang av oetiskt beteende och maktmissbruk. Annars riskerar man att missa viktiga aspekter av korruptionsproblemen. Verkligheten är enligt experterna inte lika roseskimrande som det höga internationella betyget till Sverige ger sken av.
De pekar också på att även en låg korruptionsnivå kan skapa påtagliga samhällsproblem. Dit hör snedvriden konkurrens, minskad investeringsvilja från företag samt begränsad vilja till entreprenörskap. Dessutom hotas själva rättsstatens legitimitet samtidigt som förtroendet för samhället skadas liksom tilltron till marknadsekonomin. Bara det att människor tror att politiker och tjänstemän är korrumperade ställer enligt experterna på ESO till stor skada.
Snövita änglar
Därmed åter till kollektivtrafiken.
I år upphandlas omkring en fjärdedel av all lokal och regional busstrafik i landet, ofta på mycket långa kontrakt. Det gör att även rätt begränsade upphandlingar kan handla om affärer i miljardklassen.
Med tanke på detta är det förvånande att branschen inte ens tycks diskutera risken för korruption. Tystnaden är total, vilket är djupt oroande. Man tycks leva i något slags illusion om att alla som har något att säga till om i samband med upphandlingar av kollektivtrafik är snövita änglar.
Det skulle naturligtvis vara trevligt om så vore fallet. Men det är knappast troligt. Varför skulle just kollektivtrafikbranschen locka till sig människor med extra stor heder och integritet?
Regelbundet nås vi av påståenden eller misstankar om att någon form av korruption skulle ha förekommit i upphandlingar. Vi vill betona att vi inte har sett några belägg för att så skulle ha skett i dessa fall. Men spekulationerna finns där och bidrar till att hela systemet sakta riskerar att upplevas som maskstunget.
Vad hände egentligen i den skandalomsusade regionbussupphandlingen i Uppland för några år sedan? Foto: Ulo Maasing.
Det handlar exempelvis om skandalen kring upphandlingen av regionbussupphandlingen i Uppland för några år sedan – en affär på bortåt två miljarder och med många anmärkningsvärda turer och erkända lagbrott.
Det handlar om hur Arriva kunde ta hem den så kallade E20-upphandlingen i Storstockholm häromåret trots att man låg på en prisnivå på 24 – 30 procent under övriga anbudsgivare. En affär på minst 11,7 miljarder, troligen mycket mer om det åttaåriga avtalet förlängs. En affär som har förvånat en hel bransch.
Det handlar också om skandalen kring de italienska spårvagnar som nu gnisslar och rostar i Göteborg.
För att nu nämna några exempel.
Men man kan också fundera över lämpligheten av att ordföranden för landets största kollektivtrafikmyndighet också är ordförande i en lobbyorganisation för spårvägar. Eller lämpligheten i att vissa myndighetspersoner och storföretag går in ett gemensamt ”utvecklingsbolag” där en mycket stor del av branschen i praktiken är utestängd.
Tydliga rågångar är inte fel.
Riskabelt
I många områden, i synnerhet mindre regioner, finns andra risker än ren korruption. Det är naturligtvis riskabelt att den upphandlande enheten under långa avtal arbetar nära operatörerna för att i ett partnerskap gemensamt försöka utveckla trafiken.
Man utbyter erfarenheter och kunskap, hjälper varandra för att få en så bra gemensam affär som möjligt. Förtroenden och kanske även personliga relationer uppstår. Allt det är naturligt, självklart, positivt. Sedan ska man plötsligt när det är dags för upphandling ta ett steg tillbaka. Det är självklart att ett sådant system innebär stora risker.
Det behöver inte ens handla om att någon avsiktligt försöker hjälpa en anbudsgivare på traven, en anbudsgivare som man har en mångårig och bra relation till. Ett av misstag förfluget ord kan också påverka utgången av en upphandling.
Det finns också en annan, negativ sida av systemet. Man skulle nästan kunna tala om en omvänd korruption.
Vi har under årens lopp gång på gång stött på exempel på hur trafikföretag, stora som små, undviker att kritisera sina uppdragsgivare. Undviker att ta en debatt som skulle kunna verka utvecklande. Man är beroende av uppdragsigvaren/upphandlaren och vågar helt enkelt inte vara öppen av rädsla för att bli bestraffad i framtida upphandlingar.
Det är hög tid att frågor kring etik och risk för korruption tas på allvar i kollektivtrafikbranschen. Än bättre vore det om en utomstående, kunnig person med hög integritet ges i uppdrag att granska en del av branschens affärer.
Här, alldeles gratis, kan vi tipsa om en person som vi talade med för ett antal år sedan. I samtalet ställde vi frågan om det fanns något område som vederbörande ansåg borde granskas mycket mer än idag.
Svaret kom blixtsnabbt: De offentliga upphandlingarna.
Ring förre riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius!
U.M.
Artiklar(RSS)
Tack för en viktig ledarartikel!
Korruptionsbegreppet bör mycket riktigt vidgas och nyanseras. Korruption kan absolut vara ett mer allmänt förtroendebrott som inte nödvändigtvis kräver monetära mutor.
Ett exempel är när lokalpolitiker pga grumlig ideologi, slagordsmässig och okunnig miljösyn försätter sig i intressekorruption. Man sätter tex ett kommundelägt biogasverks intresse av gasavsättning till gasbussar (bullriga, avgasrykande, dyra, underhållskrävande, eldfängda) före sin huvudmans/kommuninnevånarnas intresse av tyst, ren och ekonomisk stadsbusstrafik (tex med kommande laddhybridbussar).
Sådana intressekorrupta lokalpolitiker drar sig inte för att sätta sig i styrelser för såväl kommun, gasproducent/biogasverk och gaskonsument/trafikhuvudman. Där driver man sedan främst gasproducentens specifika intressen och låser genom kommunala gasinfrastrukturinvesteringar och långa avtal fast kommunen tekniskt/ekonomiskt i undermålig och dyr gasbusstrafik för mycket lång tid till men för sina huvudmän/kommuninnevånarna.
Bertil Sander